Jag den här dagen vanade jag med mycket ångest jag som hade önskat att det bra var en skitdag i går och att det skulle bli bättre. Jag känner att jag ärpå väg ner  i de mörka hålet igen. Fan jag som trodde att jag skulle få må lite bra för en stund. Ne jag får en bra dag och sen stupar jag ner igen så jävla irriterande. I dag är det skolan som står på schemat klockan två till typ fyra. Jag har inte varit i kolan på mer än en vecka då jag inte har fått för att jag inte ätiti. Men nu har jag gjort det och får gå till skolan. Jag har typ längtat efter det att bara slippa att sitta hemma och tråka men nu vet jag inte om ag klarar de hade precis en jävligt jobbig ångestattack. Skolan är väldigt viktigt för mig och jag vill så gärna klara av det. Jag brukar vara fett tagg och så, jag kämpar som fan men vet inte o9m jag orkar mer. Men jag måste fan ha en utbildning för att ha en framtid. Så vi får se om det blir någon skola. Det är bara typ två timmar så jag ska klara det. Jag kämpar jag försöker stöta bort min jävla ångest.

Det jobbigaste nu är mina kroppskomplex och maten. Jag sköter maten nu iaf så jag får gå till skolan och för att jag vill bli frisk från min anorexi. Men ångesten tar över ibland. spegeln blir bara jobbigare och jobbigare jag är så fet. Och i morgon bitti är det vägning önska mig lycka till. Jag är så nervös över de där sifrorna. Egentligen borde jag inte kolla för jg kommer bara att lida så mycket efter vägningen och jag kommer h det svårt att äta. Men jag måste kolla. min resa till mexico med min pojkvän närmar sig. Jag börjar mer och mer oroa mig över hur resan kommer bli med maten hur ska jag klara äta när personalen inte finns där och er mig några straff för att jag inte äter. Men jag kommer klara mig för jag har min pojkvän. Jobbigt kommer det att bli att behöva gå runt i bikini. 

Bye

Det var min tanke för ca två veckor sen. I dag förstår jag inte hur jag ens kunde tänka så. Så egoistisk mot mina nära och kära. Jag slutade att äta och dricka men blev inlagd och undrade vad fan håller jag på med jag är ju dum i huvudet. Jag är van med självmordstankar det är något jag har haft mycket i bland finns de bara där i bakrunden och ibland är de så intensiva att jag är rädd att jag ska skada mig på något sätt. Min räddning i livet är min underbara pojkvän. Utan honom skulle jag vara död nu eller förmodligen vara helt förstörd på psyket. Jag SKA leva jag ska vinna över min anorexi jag ska vinna över min djupa depression och jag ska fan va stolt och lära mig att leva med mina diagnoser. Jag är inte dum i huvudet för att jag har flera diagnoser jag är bara speciell och jag ser det som positivt.

Bye

I dag är det inte alls någon bra dag. Värre ångest över min kropp än vanligt. Jag är så jävla tjock och äcklig. Jag vill ha någon annans kropp en fin smal kropp. Har inte gjort något i dag . Men jag har i alla fall ätit det som har stått på matlistan:

Frukost:

havregrynsgröt

lingongrova

minilätta

skinka

äpple

Lunch:

Pasta

skinka

gurka

tomat

isbersallad

Nästa måltid är klockan fem har redan massor ångest jag vill inte äta. Jag vill inte stoppa in mer mat i min mun så att min kropp blir ännu större. Men jag måste, jag måste kämpa annars kommer jag få något straff och mindre pengar. Jag har pratat med min läkare i dag och nu har hon ändrat min diagnos från Ätstörning UNS till anorexi. Det känns bättre då jag tycker att anorexi passar mer på mig. Men egentligen det är bara några jävla siffror på ett papper. Det betyder egentligen inte ett skit. Sjukdomen finns i mitt huvud och den förstör mig, den dödar mig den plågar mig. Men jag ska vinna den här kampen jag måste. Jag måste göra det för mina nära och kära. 

Äter jag inte i dag blir det ingen skola för mig och jag måste gå till skolan då jag missade skolan ganska mycket förra veckan då när jag inte åt. Så måste komma ikapp lite. Jag ska bara äta och få skiten överstökad. 

Tänker som vanligt på vad jag har gjort för ont för att förtjäna det här helvetes liv jag har

Bye

Jag önskar att jag kan äta normalt utan ångest kunna ta lite sås till maten kunna lägga upp mat åt mig själv utan ångest. Jag vill kunna unna mig god mat. Jag hatar mat jag hatar all ångest runt maten. Jag vill inte känna mig så otroligt tjock hela tiden. Fan kan inte jag få njuta och bli frisk från denna jävla störning. Jag vill kunna äta lite godis i bland och lite skräpmat i bland. Kunna äta mat ute och inte behöva väga och ta med en matlåda. Idag får jag ett plus jag har ätit alla mina mål i dag som jag ska äta. Men mycket ångest. Fredagen närmar sig vilket innebär vägning jag är så otroligt nervös. Jag vill kunna koppla av på resan. Fan jag vågar inte ta mat och äta själv jag är säker på att jag går upp massor i vikt direkt

Bye

Jag hatar överklass läkare asså eller ja alla överklass i vården. Läkaren hade inte läst på något om mig så fick berätta min fyra år långa historia. Hon fattade inte att jag har en ätstörning och sa att jag inte får tråffa någon på ätstörningsenheten. Jag vill inte ens ha en ny läkare jag är så nöjd med hon jag har. Men jag bor ju i en annan kommun nu så det blir lättast så. Hon var så jävla dryg och knäpp usch. Lyssnade inte på vad jag sa så fick säga om allting flera gånger. Hon fattade inte vad jag behövde hjälp med. Jag ska fan behålla min nuvarande läkare även om det är 30 mil bort

Bye

Det är en fråga som jag har funderat över så länge, varför mår jag dåligt? Varför fick jag en djup depression? Varför får jag leva med alla de här diagnoserna? Varje dag är en kamp mellan liv och död. Jag kämpar jag vill leva jag vill leva för min pojkvänsskull, men min depression styr mig också och säger att jag inte duger gör att jag mår jättedåligt. Jag har dagligen röster i huvudet som säger att jag inte duger att jag aldrig kommer lyckas i livet med alla de här diagnoserna. Kommer jag det. Kommer jag att klara av ett vanligt jobb? Jag blir 18 år idag och håller på att kämpar för att ens lyckas gå ut ettan. Skolan är en kamp det är svårt med koncentrationen och mitt psykiska dåliga mående. Jag har mått dåligt i över fyra år och under de åren har jag fått diagnoserna:

-ADD

-Atypisk autism

-OCD

-Djup depressiv episod

Jag har kämpat med att orka leva jag har kämpat med skolan jag klarade av nian med hyfsade betyg. Efter jag hade kämpat mig igenom sjuan, åttan och nian. Jag har haft mycket självskadebeteende under de här åren och jag har haft många självmordstankar och planer. Jag har varit inlagd på sluten avdelningar ca 12 gånger. Jag har gett upp många gånger jag har haft flera olika psykologer. Jag har testat sjukt många mediciner men ingen medicin hjälper mig typ. I mitten av nian så träffade jag mitt livs kärlek han har fått mig att fortsätta kämpa han gör att jag orkar gå upp varje morgon. Han hjälper mig att kämpa han har gjort så otroligt mycket för mig. Vi har varit tillsamans i över två år och jag kan säga att utan honom hade inte jag varit här idag. Även fast jag har honom så mår jag fortfarande dåligt och jag har varit nära att ge upp men han brukar oftast kunna dra upp mig från det svarta hålet. För ungefär exact ett år sen började jag utveckla en ätstörning och den har utvecklas till något mycket värre än vad det var från början. Men den kan jag berätta om en annan gång. Jag har nu bott på ett behandlingshem i några månader jag ser det som min sista utväg ur det här mörkret. Jag har testat allt känns det som många mediciner, olika behandlingar och senast ECT- behandling. Så jag ger nu det här en chans sen vet jag inte om jag orkar mer. Det är så klart jobbigt att vara i från min älskade pojkvän men jag kämpar för hans skull och vi klarar det här tillsamans. Jag går nu halvtid i första klass och kämpar otroligt mycket. Vissa dagar vill jag bara dö och andra mår jag bara piss det finns inga bra dagar i mitt liv. Jag önskade att jag kunde få ha det bra någon gång. Förtjänar inte jag det?

Bye

Dagen började väl hyfsat men sen åkte jag ner i det svarta hålet igen. Panikångesten kom som varje dag. Varför ska jag alltid må dåligt kan jag inte få må bra. Jag vill väga mig i morgon men jag måste vänta ända till fredag. Jag är orolig redan nu vad det kommer visas för siffror på displayen. Jag är så rädd. Hur kan några siffror vara så jävla viktiga. Snart är resan till Mexico i dag är det en vecka kvar. Personalen vill inte att jag åker de tycker jag mår för dåligt och är inte tillräckligt redo att äta normal mat. Jag har ju inte ätit så jättemycket. Nu är jag tillbaka på mina matlistor så imorgon är det matlista som gäller igen. I går efter kvällsmaten fick jag sån otrolig panikångest det vart för jobbigt att känna hur mätt jag var och känna att jag är så tjock.

Något som jag hatar är att duscha för då måste jag se min äckliga fula kropp och inse hur fet jag är. Jag vill bli smal och snygg. För ett år sen vägde jag 68 kilo och nu väger jag ca 45 kilo. Eller jag vet inte riktigt nu vägde mig senaste den 7 mars då stod det 45.2 Min lägsta vikt var den 5 mars då vägde jag 44.2 Jag har panik att jag inte vet men antar natt det är bra att jag inte vet. Hatar vågen hatar hatar min kropp. Jag vill inte att min ätstörning tar över mig men det är redan försent den äger mig. Jag kollar mig i den där jävla spegeln hela tiden fan.

Bye

Ja den här dagen har varit ett helvete. Jag har följt matschema som personalen har styrt med och jag har följt dom bra och jag har ändå varken gått upp eller ner i vikt vilket är viktigt för mig. Visst jag skulle nog hellre gå ner mer då jag känner mig så tjock. Men för ca tre veckor sen så tog jag steget att lägga upp mat själv på tallriken och inte väga och mata och de gick bra i början men sen blev det att jag tog mindre och mindre mat. Mina röster i huvudet tillät mig aldrig att äta upp och ta mer. Och nu senaste två veckorna har det varit blandat några dagar åt jag inte alls och då blev jag inlagd. Så jag började äta lite mat igen och sen nu har det gått ner igen och jag äter inte så mycket. Men i dag hotade personalen att det blir sjukhuset igen om jag inte äter. Så jag tvingade i mig den äckliga jävla maten som skrek: ät mig inte!!! ät mig inte!! Det gick lite bättre än väntat. Men sen kom det till att äta kvällsmaten. Det gick sådär att äta men efter ca en kvart: PANG. ångesten från helvetet kom och jag grät och var helt förtvivlad jag ville bara försvinna från allt. Jag kände att kvällsmaten satte sig som en fettklump på magen. Jag får bara väga mig varannan vecka här och har inte vägt mig på typ åtta dagar så är väldigt nervös hur det har gått känns som en viktuppgång på 10 kilo men det borde väl vara omöjligt jag har ju inte ätit så mycket. Jag är så rädd att jag nu ska rusa upp i vikt för att jag ska börja efter mina matlistor igen som är 1600 kcal/dag. Det åt jag förut och då höll jag vikten hela tiden varken upp eller ner men nu när jag inte har ätiti mycket är jag rädd att jag ska gå upp mycket. Fan har haft världens ångest nu. Jag vill inte äta jag vill bara smal!!! Jag hade inte klarat av den här dagen om min underbara kille inte hade funnits och få mig att kämpa love you. Nu blir det att sova så får vi se hur det går med maten i morgon

Bye