Det är en fråga som jag har funderat över så länge, varför mår jag dåligt? Varför fick jag en djup depression? Varför får jag leva med alla de här diagnoserna? Varje dag är en kamp mellan liv och död. Jag kämpar jag vill leva jag vill leva för min pojkvänsskull, men min depression styr mig också och säger att jag inte duger gör att jag mår jättedåligt. Jag har dagligen röster i huvudet som säger att jag inte duger att jag aldrig kommer lyckas i livet med alla de här diagnoserna. Kommer jag det. Kommer jag att klara av ett vanligt jobb? Jag blir 18 år idag och håller på att kämpar för att ens lyckas gå ut ettan. Skolan är en kamp det är svårt med koncentrationen och mitt psykiska dåliga mående. Jag har mått dåligt i över fyra år och under de åren har jag fått diagnoserna:

-ADD

-Atypisk autism

-OCD

-Djup depressiv episod

Jag har kämpat med att orka leva jag har kämpat med skolan jag klarade av nian med hyfsade betyg. Efter jag hade kämpat mig igenom sjuan, åttan och nian. Jag har haft mycket självskadebeteende under de här åren och jag har haft många självmordstankar och planer. Jag har varit inlagd på sluten avdelningar ca 12 gånger. Jag har gett upp många gånger jag har haft flera olika psykologer. Jag har testat sjukt många mediciner men ingen medicin hjälper mig typ. I mitten av nian så träffade jag mitt livs kärlek han har fått mig att fortsätta kämpa han gör att jag orkar gå upp varje morgon. Han hjälper mig att kämpa han har gjort så otroligt mycket för mig. Vi har varit tillsamans i över två år och jag kan säga att utan honom hade inte jag varit här idag. Även fast jag har honom så mår jag fortfarande dåligt och jag har varit nära att ge upp men han brukar oftast kunna dra upp mig från det svarta hålet. För ungefär exact ett år sen började jag utveckla en ätstörning och den har utvecklas till något mycket värre än vad det var från början. Men den kan jag berätta om en annan gång. Jag har nu bott på ett behandlingshem i några månader jag ser det som min sista utväg ur det här mörkret. Jag har testat allt känns det som många mediciner, olika behandlingar och senast ECT- behandling. Så jag ger nu det här en chans sen vet jag inte om jag orkar mer. Det är så klart jobbigt att vara i från min älskade pojkvän men jag kämpar för hans skull och vi klarar det här tillsamans. Jag går nu halvtid i första klass och kämpar otroligt mycket. Vissa dagar vill jag bara dö och andra mår jag bara piss det finns inga bra dagar i mitt liv. Jag önskade att jag kunde få ha det bra någon gång. Förtjänar inte jag det?

Bye